2006-01-07

2006-01-07: Fågelinfluensan är de fattigas hämnd

När vi hör rapporter om fågelinfluensan känns det lite som våra förfäder kände sig när de satt runt lägerelden och hörde vargarnas ylande i fjärran. De där är farliga, tänkte de, men inte kommer de väl hit? Elden skrämmer dem väl? Oftast hade de rätt, men ibland blev några vargar tillräckligt hungriga för att våga sig fram, så de kunde aldrig vara riktigt trygga.
     Fågelinfluensan är farlig. Det är uppenbart. Men inte kommer den väl hit? Den drabbar väl bara fattiga människor som lever i smutsen tillsammans med sina djur? Vi sitter väl säkra i våra välstädade hem på tryggt avstånd från djurfabrikerna?
     Ja, än så länge sitter vi säkra. Men hur länge? Det kanske inte blir fågelinfluensan. Det kan lika gärna bli någon annan sjukdom som vi inte har hört talas om än. Men en sjukdom kommer att komma. Det har de alltid gjort.
     Historien kan lära oss mycket om hur sjukdomar fungerar. Det första man inte kan undgå att lägga märke till är att de flesta (för att inte säga alla) av våra vanligaste sjukdomar kommer från våra husdjur. Från början var de harmlösa små organismer som levde i djuren utan att skada dem. När människor började ha djuren i närheten av sig gynnade detta varianter som kunde infektera människor, som dock inte kände sig speciellt gynnade just då, eftersom de dog som flugor på grund av att de var dåligt anpassade till de nya mikroorganismerna.
     Här är några exempel på vanliga (eller kända) sjukdomar och vilka vi kan hålla ansvariga:

SjukdomKälla
Influensafåglar och grisar
Kikhostagrisar och hundar
Mässlingkor
Påssjukaprimater
Smittkopporkor och annan boskap
Spanska sjukanfåglar (möjligen via grisar)
Tuberkuloskor

Ibland är det inte så lätt att veta vilken art som var först med sjukdomen, eftersom vi har sett till att flera av våra husdjur har drabbats så att det är svårt att veta vem som är orsak och vem som är verkan. Vi är därför inte säkra på om vi ska skylla kikhostan på grisarna eller hundarna. Det vi kan vara säkra på är att det kostade våra förfäder dyrt att skaffa husdjur. Det var antagligen tur att de sambandet inte var uppenbart för dem, för annars hade de nog återgått till jakt och fiske ganska snabbt.
     Med tiden utvecklade européerna en begränsad immunitet och drabbades inte längre lika hårt av sjukdomarna, men det var egentligen först när de åkte till Amerika som det visade sig vilket vinstdrag det var att dra på sig alla de där djursmittorna. Det sägs att 95% av indianerna dog av de barnsjukdomar som européerna hade med sig och därmed kunde kolonisatörerna lägga under sig den nya kontinenten utan större problem.

Men vad har detta med fågelinfluensan att göra? Tja, den utvecklas som alla andra sjukdomar har gjort. Långsamt vandrar den över från fåglarna till människorna. Först utvecklas en variant som kan smitta människor. Senare dyker det upp en som kan smitta mellan människor och det är då helvetet bryter löst.
     En viktig faktor i sjukdomens utveckling är att människor lever nära djuren. En ordning med stora djurfabriker där de anställda kanske till och med bär skyddskläder gynnar inte uppkomsten av de nya varianterna. Det är därför sjukdomen först drabbar fattiga människor och länder.
     När sjukdomen väl har börjat smitta mellan människor bryr den sig dock inte längre om sådana begränsningar. Tvärt om blir det då vi i den rika världen som sprider den mest effektivt med våra flygresor, trånga städer och så vidare. Då är vi tillbaka i stadiet då vi dör som flugor och det kommer att pågå tills antingen forskare eller vårt immunförsvar har löst problemet.
     Sjukdomen kommer alltså att uppstå på grund av att människor lever i fattigdom och spridas till oss andra. De gör det inte med flit, men det är så verkligheten ser ut. Därför kan den ses som en hämnd för att vi låter dem leva i missär där de måste bo tillsammans med djur.
     Den enda rimliga lösningen på problemet är att lyfta upp så många som möjligt ur fattigdomen och ge dem ett människovärdigt liv. Om vi inte låter vår etik och moral övertala oss att göra det kanske vår självbevarelsedrift kan lyckas.

Nyckelord:

Copyright © 2005-2008 Björn Andersson,