2006-01-02

2006-01-02: Än du eller än dig?

Meningen "Kalle är längre än dig" kan få håret att resa sig på hela en språkpolis kropp. Men lysande språkpolisögon slår språkpolisen sin språkpolisnäve i bordet och skriker:
     "Det heter 'längre än du'!"
     Jaha. Det kanske är så. Frågan är väl hur språkpolisen kan vara så säker på sin sak.
     "Jo", säger språkpolisen på sitt självsäkra språkpolissätt. "Det är för att det finns ett outtalat 'är' sist i mening. Det heter 'längre än du är' och därför måste det heta 'längre än du'. Om man sa 'dig' skulle det vara som att säga 'Kalle är längre än dig är' och det är ju helt fel."
     Jo, det är väl ingen som säger emot det där sista. "Längre än dig är" låter väldigt konstigt. Så språkpolisen kanske har rätt då. Och det är ju ofta lugnast om man ger språkpoliserna rätt, eftersom de har väldigt svårt att ge med sig.
     Men det är ändå något som är konstigt här. Vad menas med ett "outtalat 'är' sist i meningen"? Jag menar, antingen finns väl ordet med i meningen eller också inte? Det kan väl inte bara vara med genom sin påverkan på ett annat ord? Det skulle ju vara som att, om en mördare hävdar att han hörde röster som sa åt honom att begå brottet, säga att "jaha, då åtalar vi rösterna istället". Det går ju inte, för rösterna finns inte på riktigt. Nej, i det fallet är rätt lösning att säga åt mördaren att han är galen och be honom följa med de trevliga männen i de vita rockarna till rummet med de mjuka väggarna.
     Ingen skulle heller komma på tanken att det gick att säga "jag ska äta ett frukt" för att det fanns ett outtalat "slags" före ordet "frukt". Nej, det verkar bara vara i fallet "än du" som outtalade ord får vara med och bestämma.
     Var har då språkpolisen fått det här ifrån? Ett enkelt svar är att språkpolisen har lärt sig det i skolan. Det ligger antagligen en hel del sanning i det, även om det inte förklarar var den första språkpolisen fick det ifrån. Språkpolisen var en duktig elev och lyssnade noga på vad läraren sa och nu tycker den vuxna språkpolisen att det är en helig plikt att föra visdomen vidare till människor som kanske lyssnade lite mindre i skolan.
     Om man ska tala skolspråk (eller "grammatik" som vissa kallar det) så kan man säga att "du" är subjektformen och "dig" objektformen. Alla kommer väl ihåg att det är subjektet som gör något och objektet som blir utsatt för det som subjektet gör? I "Kalle kastar bollen" är Kalle subjekt och bollen objekt.
     Valet mellan "du" och "dig" är alltså ett val mellan subjekt och objekt. I sådana val kan det ibland underlätta om man byter ut "du/dig" mot ett annat par som exempelvis "jag/mig" eller "han/honom". Till exempel har vissa svårt att bestämma sig för om det heter "Kalle slår honom" eller "Kalle slår han", men det är väldigt få som skulle säga "Kalle slår jag" istället för "Kalle slår mig" och om de hade koll på sina subjekt och objekt skulle de kunna dra slutsatsen att det heter "Kalle slår honom". Tråkigt nog har de sällan sådan koll.
     Kan vi använda detta för att reda ut mysteriet med det outtalade äret? Om vi testar med "Kalle är längre än honom" så kommer språkpolisen fortfarande rätta oss och hävda att det heter "Kalle är längre än han" med samma argument som tidigare. Samma sak gäller "Kalle är längre än mig" och "Kalle är längre än dem".
     Då byter vi ut denne okände han/honom mot Kalles egen bror och vänder oss till språkpolisen med utsagan "Kalle är längre än sin bror". Detta går språkpolisen med på. Om vi då säger att "Kalle är längre än hans bror är" kan vi riktigt se hur en rysning rör sig upp längs språkpolisens språkpolisryggrad, där ju hans språkpoliskäpphästar finns lagrade. Den meningen är också rätt. Det heter "Kalle är längre än hans bror är" men inte "Kalle är längre än hans bror" (för i så fall skulle det handla om någon annans bror).
     Nu är ju "sin bror" objektformen och om det är rätt att använda objektformen när man talar om Kalles bror borde det väl vara lika rätt att använda den när man talar om dig eller mig? Om språket ska vara konsekvent borde det alltså heta "Kalle är längre än dig". I så fall är det outtalade äret bara fria fantasier som språkpolisen lärde sig av sin lärare, som i sin tur lärde sig det av sin lärare och så vidare ända tillbaka till någon dåre som helt enkelt hittade på det.
     Moderna språkvetare, som inte har lika språkpolisiära fritidsintressen som tidigare generationer kanske hade, går mycket riktigt med på att det kan heta både "längre än dig" och "längre än du". Argumentet för "du" är då inte så mycket ett mytologiskt outtalat "är" som det faktum att generationer av språkbrukare har blivit itutade att det ska heta så och därför säger så. Den moderna språkvetenskapens övergång från vårdande till beskrivande av språket är något som språkpolisen ser med mycket stor besvikelse på, men det är alltså samtidigt den enda anledningen till att språkpolisen inte får den knäpp på den språkpolisiära näsan som kanske vore på sin plats eftersom språkpolisen rent logiskt hade fel.

Nyckelord: 2006-04-24

2006-04-24: Språkkommentarer

För ett tag sedan kom det en intressant kommentar till några av mina texter om språk. Det är Torbjorn Söderström som skriver.
     Det mest intressanta är väl utläggningen om var "än du är"-myten kommer ifrån och vilka negativa följder det får för språket (t.ex. genom överkompenseringar).

         Tjena Björn !

Jag vet inte vem du är, och jag har aldrig läst någon blogg förut. Vad som hände var att jag letade efter ett ord, och detta ord råkade stå med i en av dina listor över uttalet av bokstaven k i svenska ord, och så dök din dagbok upp!

Jag bläddrade genom dina sidor och ögnade igenom texterna, många innehåll intressanta och bra synpunkter. Intressant idé detta, med att skriva en dagbok som alla kan läsa...

Att jag skriver till dig beror på att jag är en språkperson och känner att jag måste kommentera några saker du skrev, som inte är helt fel, men lite fel, och behöver kompletteras :)

Du skriver att formen Jesu födelse skulle vara fel, och jämför med Paulu födelse. Detta är ingen bra jämförelse, din analogi är skapad på ett ofullständigt underlag (kunskapsunderlag), av samma typ som barn eller invandrare kan tycka att det "borde" heta gå - gådde - gått och ge - gedde - gett eftersom det heter tro - trodde - trott. Jesus-Jesu är helt enkelt en oregelbunden böjning.

Den latinska genetivformen av Jesus är Jesu, men av Marcus är det Marci och av Paulus Pauli. Det finns ännu mer oregelbundna genetiv- former än Jesu på latin: Överguden i den romerska mytologin var Jupiter (alt. stavning Juppiter), och hans genetiv är Jovis. Givetvis kan man lika gärna ha svenska former med -s, t.ex. Jupiters.

När det gäller större än mig resp. större än jag, så är det något mycket mer komplicerat som hänt, och det kommer från skolan. En sorts folketymologi med ursprung från katedern. Det korrekta är större än dig, och har alltid varit det. Faktiskt. Dem du kallar språkpoliser är lite lätt lurade personer, om man får säga så, men lurade enligt en 200 år gammal skoltradition. Det felaktiga större än du kommer från en direktöversättning från latinet, som har påverkat uppfattningen om vad det ska heta på svenska. Det latinska quam = än styr inte objektsformen (det gör det på svenska), och för att förklara för 1800-talets latinelever varför det kunde heta quam ego (ordagrant = "än jag") så hittade man på förkortningsmyten, att man skulle tänka på "större än jag - är" som en hjälp för eleverna att skriva rätt latin! Och så spred sig så småningom oavsiktligen uppfattningen att så skulle det också heta på svenska. Och den fördes vidare av lärarna.

Naturligtvis är det inte fråga om en förkortning, utan ÄN fungerar som preposition vid jämförelser, på svenska alltså. Det har det alltid gjort. Du bevisar det indirekt själv, genom "sin fru" och "hans fru" (tre personer). När en preposition står direkt före en hel sats, så uppstår ingen objekts- form, det är korrekt. Men när det INTE finns en hel sats, oavsett om det beror på satsförkortning eller ej, så styr alla svenska prepositioner objekt, så enkelt är det. Låt oss jämföra med en vanlig mer omisskänlig preposition, nämligen FÖRE. Du är född FÖRE mig. Låt oss ersätta mig med en hel sats: Du är född före ? är född. Vad ska det heta? Jo, det måste bli Du är född före jag är född. Normalt behöver man inte upprepa "är född" och då blir det före (preposition) + pronomen (i objektsform), Du är född före mig. Avsaknaden av en hel sats vid jämförelsen tvingar in jämförelseobjektet i - just det - objektsform, oavsett om man satsförkortat (vilket man sällan har) eller ej! Jämför man olika saker måste bestämningarna vara med: Du springer fortare än jag simmar. Du viskar högre än jag skriker. Men: du springer fortare än mig, resp. du viskar högre än mig.

"Köper" man den felaktiga förklaringen om satsförkortning, får detta dråpliga konsekvenser. Hjärnan kan inte acceptera att än skulle vara konjunktion, utan tänker i stället "än styr nominativ". Så uppstår heltokiga former som "Jag lever hellre med en främling än du". Detta kan inte ens påstås vara en satsförkortning. Och är det det så är det "med" som strukits för att hindra upprepning "Jag lever hellre med en främling än (med) DIG. Jag lever hellre med än främling än du, betyder: jag lever hellre med en främling än du lever med en främling! Jag lever... med .... + objektsform är det enda tänkbara. Detsamma gäller "som" vid jämförelser. Det finns ingen jag älskar så mycket som du. Lustigt va? Om det vore en satsförkortning skulle det betyda att det inte finns någon jag älskar så mycket som du älskar (någon). = Vi älskar båda och objektet är okänt. Det var bra att jag fick tag i så duktiga pojkar som ni. Betyder: Det var bra att jag fick tag i så duktiga pojkar LIKASOM NI FICK TAG I DUKTIGA POJKAR. fick tag i ... ER är enda tänkbara, oavsett om man talar latin eller svenska.

Man ser detta överallt. Det är jättebra att vi har någon som du. Vill du verkligen leva med en sån som jag? (Vill du verkligen leva med en sån som jag vill leva med, måste det betyda). Leva med en sån som mig = enda tänkbara.

Allt detta kommer från hjärnans sätt att försöka hantera en språkvidrig regel (från ett annat språk). Det blir överkorrigeringar.

Exempel på sådana nykonstruerade felaktiga överföringsanalogier kommer i dag framför allt från motsvarande små minnestrick för moderna språk, framför allt från lektionerna i engelska. Latin undervisas ju knappast längre. Som ex. kan vi ta engelsklärarens pedagogiska trick för att förklara varför det heter "three and a half apples" på engelska. Engelskläraren poängterar att "3½ är ju flera stycken, betydligt flera än ett, så då är det inte så konstigt att man hellre använder plural än singular"! Och det kanske är en liten hjälp att komma ihåg det rätta på engelska. Men fortfarande heter det naturligtvis tre och ett halvt äpple på svenska, och inget annat! (Orsaken är att det är den senaste delen av ett uppdelat antal som styr numerus och tvärtom på engelska.) Hur som helst har det pedagogiska tricket smittat av sig på svenska, och nu hör man t.o.m. nyhetsuppläsare säga tre och en halv miljonER, i stället för tre och en halv miljon. Det är förstås den gamla "regeln" som surrar i bakhuvudet. Det tokiga är ju att regeln bara var avsedd för engelska, och det extratokiga är att just "miljon" är ett räkneord på engelska som inte använder plural-s! (utom i det ospecifika "millions of"). Three and a half million people heter det, och även förstås three million people. På svenska tre miljoner respektive tre och en halv miljon. (Däremot heter det inte "tjugoen krona" som expediter är lite förtjusta i. Tjugoen är inte en uppdelat utan sammansatt räkneord...)

Det var allt.

Hälsningar

Torbjörn
Malmö

Jag har bara några små kommentarer till innehållet i brevet.
     Angående Jesu-Jesus: Notera att jag inte sa att det var fel att använda formen "Jesu". Kanske kan man (så här i efterhand) säga att jag undrar varför vi ska låna in formen "Jesu" från latinet om vi (i alla fall Torbjörn och jag) nu inte vill ha hit formen "än du". Jag hade väl kunnat jämföra med "Jovis månar", men den liknelsen hade nog krävt en ytterligare utläggning för att någon skulle begripa den. Kanske hade jag kunnat skoja till det om "Jesu efternamn, Alcala". Men nu blev de ett par svenska namn istället. Dock icke Paulus.
     Jag tar med mig följande visdomsord på min väg genom livet: "Givetvis kan man lika gärna ha svenska former med -s"
     Sedan får man väl acceptera att vardagsspråket inte är helt entydigt och att vanliga språkbrukare kommer att våldföra sig på det och ändra på regler som de inte begriper sig på eller tycker är ologiska, fula eller helt enkelt onödiga.

Nyckelord:

Copyright © 2005-2008 Björn Andersson,