2006-01-01

2006-01-01: Hej

Hej. Det här är min dagbok. Jag har aldrig sett en riktig dagbok, så jag vet inte riktigt hur den ska utformas, men jag har hört att det är populärt att föra dagbok här på Jorden. Det är ett intressant fenomen. Jag tycker att det verkar vara ett uttryck för ett behov att kommunicera. Människor har vänner, som de pratar med, men det finns saker som de inte kan eller vill tala om för sina vänner eller ens sin familj. Det här är ju ganska naturligt, men så dyker kommunikationsbehovet upp. De bara måste berätta sina hemligheter för någon. För att få utlopp för det här utan att skapa skandaler och familjetragedier skapar de en fiktiv person, kallar den dagbok och skriver ner sina hemligheter i den.
     Det här fenomenet passar mina syften utmärkt. Jag behöver skriva ner mina erfarenheter och hemligheter någonstans, så vad skulle vara mer naturligt än att börja skriva dagbok? Det kanske kan verka konstigt att vi inte har dagböcker hemma, men jag antar att vi helt enkelt inte är lika desperat sociala som ni. Missförstå mig inte - vi är givetvis också flockdjur från början. Andra arter har en tendens att inte komma speciellt långt i sin utveckling. Civilisationer förutsätter samarbete, vilket väl är själva definitionen på flockdjur.
     Jag märker nu att jag tilltalar min dagbok som en människa. Det är ju egentligen inte speciellt viktigt, så den kan väl få vara en sådan då.

Jag kanske ska presentera mig. Kalla mig Ahab. Nej, gör inte det, förresten. Hur som helst kan jag inte berätta mitt riktiga namn. Liksom de flesta andra ord i det galaktiska språket är det omöjligt att uttala i Jordens atmosfär. Detta kan verka lite opraktiskt, eftersom de flesta planeter med intelligent liv har liknande atmosfärer, och det är det verkligen. Fast det språket är ändå ett konstruerat språk, som ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle få för sig att lära sig. Som tur är används det egentligen bara till att namnge folk, vilket i och för sig är tillräckligt irriterande.
     Det där om atmosfärer är givetvis inte helt sant. Alla atmosfärer kan förmedla alla ljud. Men det är en häftig förklaring till varför jag inte berättar mitt namn. En annan bra ursäkt är den här: Om jag lärde dig uttala mitt riktiga namn skulle jag vara tvungen att döda dig. Den är bra för att den har en air av hemlig agent, men också för att den har en gnutta sanning i sig. Människans talorgan är nämligen inte speciellt väl anpassade till att uttala det galaktiska språket, så det finns en risk att den, som, utan grundlig träning, försökte sig på att uttala mitt namn, skulle åsamka sig själv sådana skador att aktiv dödshjälp vore den humanaste boten. Talorganens konstruktion påverkas delvis av den atmosfär, som ägarens art har evolverat i, så det finns ett korn av sanning även i min första förklaring.
     För att inte tala om att det här skriftspråket som jag använder inte har bokstäver för ens hälften av ljuden i namnet.
     Dessutom är mitt namn inte speciellt intressant i det här sammanhanget. Så jag vet inte varför jag tjatar vidare om det.
     Det där om hemlig agent är dock lite relevant. Jag har ett uppdrag här på Jorden och enligt många definitioner är jag nog en hemlig agent. Jag är här för att samla information om mänskligheten
     Jag inser att det inte är speciellt smart av någon som mig att skriva dagbok och jag antar att detta är den största svagheten bland mina kollegor: behovet att berätta för någon. Det är väldigt jobbigt att inte kunna avslöja något om sitt liv för någon och vara tvungen att hitta på saker hela tiden. Och jag tror nog att det är bättre att skriva ner det än att tala bredvid munnen på fyllan.
     Om det nu är någon som läser det här, så innebär väl det att jag är avslöjad, men till läsaren vill jag bara ställa en liten fråga. Vem skulle tro dig? Om du gick till polisen och sa att du har avslöjat en utomjordisk spion tror jag inte att det är mig de skulle spärra in. Dårhusen är fulla av dreglande och tvångströjsbeklädda paket som mumlar om utomjordiska konspirationer. Och tro inte att det bara är de som har fel som hamnar där.

Nyckelord: 2006-01-01

2006-01-01: Hem-hem-hem

Ungdomar, som nyligen har flyttat hemifrån för att studera, har ofta lite svårt att bestämma vilken bostad de ska kalla sitt hem. Dels har de sitt föräldrahem, som de är vana vid att kalla hem sedan många år, och dels har de sin nya bostad, som ofta är liten och sparsamt inredd och ofta med opersonliga möbler som hör till lägenheten. Ett samtal kan låta som följer:
     "Vad ska du göra i helgen?"
     "Jag ska åka hem. Jag måste se till att köpa tågbiljetter, förresten. Bra att du påminde mig."
     "Vad ska du göra i kväll då?"
     "Jag ska hem och plugga. Jag har tenta på fredag."
     "Pluggo! Du kan väl hänga med på en öl? Det är ju bara onsdag."
     Denna dialog visar på tvetydigheten hos ordet "hem" i stundentmiljön, även om betydelsen framgick ganska bra av sammanhanget just här. Men tänk om han redan hade köpt biljetterna. Då hade det inte varit lika uppenbart vad han menade.
     Efter ett tag brukar studenterna övergå till att kalla föräldrahemmet för hem-hem för att skilja det från den studiecell där de tillbringar de flesta av sina nätter. Detta är en mycket elegant lösning, eftersom den inte upprör studentens mamma, som fortfarande tycker att hennes lilla pojke eller flicka bor hemma hos henne och bara sover där borta i storstaden för att det är opraktiskt att pendla till skolan varje dag, samtidigt som det löser det verkliga problemet.
     Av samma anledning har jag bestämt mig för att kalla mitt ursprungliga hem för hem-hem-hem. Detta trots att jag inte längre tänker på det som mitt hem speciellt ofta. När man har bott hemifrån så länge som jag har och dessutom har skaffat sig en bostad på flera kvadratmeter än antalet år man har gått i skolan, så upphör det där att vara ett problem.
     När vi nu har klarat av det där med nomenklaturen, så tänkte jag berätta lite om var jag kommer ifrån. Mitt hem kallas Rigel Primus 2. Det kanske kan tyckas vara ett tråkigt namn på ett hem, men vi återkommer till det.

De flesta människor har nog lagt märke till stjärnbilden Orion. Det är den där vars hörn markeras av fyra stjärnor, som utgör axlar och fötter, och som har ett tydligt bälte av tre stjärnor, som tillsammans bär det kryptiska namnet Orions bälte. Under bältet kan den fantasirike uttyda ett svärd och vissa hävdar att det finns en spänd pilbåge, som siktar på Oxen, till höger om figuren. Så här långt norrut syns stjärnbilden bara på vintern, eftersom den ligger så långt söderut på himlen.
     Den mest kända stjärnan i Orion heter Betelgeuze och är en gigantisk röd jättestjärna. Om man tittar noga och dessutom vet om vad man ska titta efter kan man se att Orions vänstra (sedd härifrån) axel är rödaktig. Antagligen skulle vissa förklara detta med att stjärnbilden Solskyddsfaktor inte finns. Diagonalt mitt emot Betelgeuze finns Rigel (även kallad Beta Orionis, eftersom den är den näst ljusstarkaste stjärnan i Orion sett från Jorden), som är en stor blåaktig stjärna och alltså utgör Orions högra fot. Därifrån kommer jag.
     Nu är det säkert någon som opponerar sig och tycker att det här påståendet bevisar att jag inte talar sanning. Alla vet ju att stora stjärnor är alldeles för olika Solen för att kunna ha planeter med liv på. Nu är ju detta inte helt sant - de flesta människor utgår för mycket från sig själva när de ska definiera vad liv är och gissa var det skulle kunna tänkas finnas liv. Dessutom sa jag aldrig att jag kommer från en planet.
     Jag föddes på en rymdstation som snurrar runt Rigel. Där arbetar många forskare i ett spännande projekt. De undersöker möjligheterna att dela upp stora stjärnor i mindre bitar, som är lugnare och lever längre. Stora stjärnor lyser som bekant starkare och förbrukar sitt bränsle snabbare än små stjärnor gör och vissa betraktar detta som slöseri och skulle gärna se att alla stjärnor var ungefär lika stora som Solen eller ännu mindre. Stora stjärnor sänder också ut mer farlig strålning och det är därför svårare och farligare att bo nära dem.
     Detta är alltså förklaringen till att mitt hem har ett så otympligt namn. Det är en rymdstation som heter Rigel Primus 2, men det är inget sådant där litet fjantigt tvåmanstält av plåt, som man kan hitta runt vilken planet som helst som härbärgerar en postindustriell civilisation. Den är hem för ungefär en miljon varelser och utgör en egen liten värld.
     Ibland på vinterkvällarna brukar jag titta upp mot Orion och hans fot. Jag försöker hitta något slags hemlängtan inom mig, men det misslyckas oftast. Det är så länge sedan och så långt borta att det inte riktigt känns verkligt ens för mig.

Nyckelord:

Copyright © 2005-2008 Björn Andersson,